Gammelkroppas historia

Gammelkroppa bruks historia

Gammelkroppa – det gamla berget där fordom bergsbruk bedrevs – ligger vid sjön Yngens sydligaste vik, en mil sydost om Filipstad och sju kilometer norr om Nykroppa. ”Gammlekropps Hytte” finns omnämnd i 1540 års jordebok över Wermlands Berg; ägarna hette då Herr Engelbrecht och Lasse Jonsson. I Nykroppa anlades i slutet av 1500-talet Kroppa kronbruk – Värmlands äldsta järnbruk när det lades ned år 1970.

Läget var väl valt för järnhantering. Kol och malm kunde fraktas över Yngen, och i vattendraget mellan Yngen och Skärjen, med tolv meters fallhöjd, fanns vattenkraft till hytta och två hammare. Under 1600-talet fanns här dessutom fyra skvaltkvarnar, senare även tröskverk, sågverk och takspånhyvel. 1700-talets energikris – bristen på ved och kol – ledde till att försäljning av kol ut ur Bergslagen förbjöds år 1738.

Tackjärnstillverkningen prioriterades och hammarsmidet begränsades. Det färdiga järnet fraktades över land och vatten ned mot Kristinehamn och vidare till Göteborg. År 1853 anlades en järnväg för hästdragna tåg mot Nykroppa; hästarna utkonkurrerades av lokomotivet Karl IX år 1869. Landsvägen mot Filipstad blev klar 1865, och underhållet finansierades med vägavgift som de resande fick erlägga vid Bommen, skogsarbetarbostaden nordväst om hyttan.

Namn från brukstiden

Georg Wahlenberg flyttade från Skarphyttan till Gammelkroppa herrgård år 1787. I det nya hemmet växte sonen Göran Wahlenbergs naturintresse i botanik och geologi – han blev sedermera professor i Uppsala, invald i Kungliga Vetenskapsakademien och räknas som den siste av de så kallade Linnélärjungarna.

Johan Engelbert Mörtstedt var bruksförvaltare och disponent 1861–95 och en av initiativtagarna till Värmlands och Örebro läns skogsskola vid Presterud i Kristinehamn. Som disponent reglerade han Yngens vatten som han själv ville – till förtret för bruksägarna i Nykroppa och Storfors. År 1897 köpte Storfors Bruk Gammelkroppa AB just för att få Yngens vatten i sina händer. Den sista blåsningen i Gammelkroppa hytta ägde rum år 1904.

Skogsskolans tillkomst

År 1858 behandlade Värmländska hushållningssällskapet en skrivelse från majoren och riddaren Johan von Echstedt på Karlberg i Grums:

”För få delar af Landet är skogarnas wård af så stor vigt som för Wermeland, och säkerligen på intet ställe en bättre wård af behofvet påkallad att ett Skogs Institut på Statens bekostnad måtte inom Provinsen anläggas för elever af samma klass som dem, som söka inträde vid Lantbruksskolorne, eller af arbetarklassen att dugliga skogvaktare där kunde danas, så att under dessa ledning Länets allt mer glesnande skogar måtte kunna blifva åter besådde.”

Skrivelsen ledde till att Värmlands läns skogvaktareskola inrättades vid Bosjö hytta, två mil nordväst om Filipstad. Verksamheten finansierades till 55 procent med statsmedel; resten svarade hushållningssällskapet och landstinget för. Den 1 oktober 1860 startade den första kursen med 7 elever av 9 sökande. Examen förrättades den 29 juni 1861 – alla godkändes och fick omedelbart anställning som skogvaktare. Vid Bosjön genomfördes nio kurser och totalt utexaminerades 57 skogvaktare i åldern 22–30 år.

Skolstyrelsens ordförande var brukspatronen och riksdagsmannen Jakob Fredrik Geijer på Lindfors. Som föreståndare och lärare tjänstgjorde Fritz Edlund, Ludvig Wenström och Carl Wikström. Den senare, bland skogsmän kallad ”kolarpappa”, ville väcka skidintresset bland eleverna och skaffade ett par så kallade finnskidor från norra Värmland. De fick tjäna som modell för de skidor eleverna själva tillverkade, och sedan ordnades backåkning från ”Elefanthöjden” med bygdens folk som åskådare. En elev från sista kursen vid Bosjön har berättat att man under jakttiden ägnade ungefär en dag i veckan åt jakt på hare och orre – själv fick han några år efter examen vara med om att fälla en stor björn i norra delen av Nyeds prästskog.

När den nionde kursen avslutades ansågs behovet av skogvaktare inom länet tills vidare vara fyllt. Men intresset för skogsskötsel var väckt, och ganska snart stod det klart att skogsvården behövde intensifieras – så även i Örebro län.

Presterud 1876–1896

År 1876 inrättades Värmlands och Örebro läns skogsskola vid Presterud, två kilometer väster om Kristinehamn – idag officersmäss för Värmlandsgarnisonen. Staten stod fortfarande för 55 procent av kostnaderna (3 800 kronor per år) och de båda landstingen för resten. Under två decennier utexaminerades här 189 skogvaktare med en medelålder på 25 år. Av dem var 1896: 64 skogvaktare i Värmlands län, 48 i Örebro län och 60 i övriga län, 4 kolarmästare, 4 hade utvandrat, 4 var dugande men utan plats – och 5 bedömdes som mindre dugande.

Parallellt med skogvaktarkursen genomfördes tremånaderskurser i skogsodling, kolning, tjärbränning med mera, med sammanlagt 107 elever. Ibland var det fest vid tjärdalen: en kutting öl beställdes från närbelägna Sanna bryggeri, och sedan skulle alla ”pundas” mot en krokig björk – två man fattade offret i var sitt ben och arm och svingade honom så att akterkastellet med lagom fart träffade björken. Ibland pundades även läraren.

Skolans föreståndare under alla tjugo åren var den tyskfödde skogsmannen Carl Eberhard Wolff, tillika ägare till fastigheten Presterud. I stridsfrågan trakthuggning eller blädning förespråkade han det förstnämnda – om blädningen, ”den franska trädgårdshuggningen”, sade han: ”Det är sant att man på detta vis kan bibehålla gröna skogar, men hur går det med guldet, i synnerhet för våra efterkommande?” Bränning och sådd i långsmala rutor, upptagna med den så kallade Wolffska grankvisten, var hans egen metod. Ofta blandade han en fjärdedel tallfrö med tre fjärdedelar granfrö – och lite lärkfrö, så att man i framtiden skulle veta att beståndet var skogsodlat.

Lervik och begäran om flytt

Efter Wolffs död 1896 blev det några års uppehåll i skogvaktarutbildningen och statsbidragen drogs in. Behovet kvarstod dock, och redan 1901 återupptogs utbildningen – nu förlagd till Lervik vid Yngens nordligaste vik, där AB Träkol upplät lokaler och övningsmarker för 400 kronor per år. Anslagsgivare var Jernkontoret samt de båda länens landsting och hushållningssällskap. Intresset var stort trots en elevavgift på 200 kronor per år: av 85 sökande antogs 12 studerande, sex från vardera länet.

År 1905 skrev skolans föreståndare, jägmästare Ernst Andersson, till styrelsen och begärde att skolan skulle flyttas till en större egendom – det rådde brist på lämpliga övningsobjekt, särskilt för gallring, timmeraptering och kultur. Så blev det. 1906 flyttade skogsskolan till Gammelkroppa bruk vid Yngens södra strand.

Skogsskolan i Gammelkroppa

I Gammelkroppa hade hyttan blåsts ut 1904, så här fanns lediga lokaler och bra övningsområden – skolan kom för att stanna. Flytten från Lervik skedde i oktober 1906, med ångbåt och pråm över sjön Yngen. Storfors Bruks AB upplät byggnader och tomtmark för 1 300 kronor per år: Herrgården som bostad för föreståndaren, Stengården som kontor och elevbostad, Forsgården som elevbostad och bostad för husmor, samt tidigare brukskontoret – nuvarande matsalen – som lektionssal, matsal och kök.

Föreståndare var jägmästare Ernst Andersson, en erkänt kunnig skogsman och föregångare inom svensk skogsskötsel. Han introducerade ”rationell gallring”, en hårdare och mer ekonomisk gallring än tidigare tiders ”hjälpgallringar”. Redan 1907 blev han skogschef och efterträddes av forstmästaren Gösta Wesslén.

Skogsrättare var överskogvaktaren Carl Gustaf Strömbom – en av de legendariska profilerna i Gammelkroppa. Han slutade som skogsrättare 1910 men blev bevakningsskogvaktare, först på Storfors bruk och från 1918 på Uddeholms AB som då övertagit Storfors. Strömbom bodde i skogvaktarbostaden väster om stationshuset fram till pensioneringen och präglade skolan som markvärd under lång tid.

Under Wessléns tid anlades arboretet och plantskolan, och en stor del av skolans museum – uppstoppade fåglar, modeller av milor, flottningsutrustning med mera – tillkom. 1917 utökades lärarkåren med en andrelärare. Wesslén var även skogsförvaltare på Storfors bruk, blev skogschef på Uddeholms AB 1919 och var, med något avbrott, skolans inspektor ända till 1959.

Epoken Lindman

Wesslén efterträddes av forstmästare Kristian Lindman, som blev skolan trogen under hela sitt yrkesliv fram till pensionen 1955. År 1920 anställdes forstmästare Yngve Norberg som andrelärare – även han stannade till 1955, hela tiden boende på Tallåsen. Tillsammans utgör Lindman och Norberg en epok i skolans historia. Båda var skickliga lärare efter den tidens modell; det rådde militärisk ordning, men det var den tidens ledarstil.

Kolningen var högaktuell, och tillsammans med ingenjören Hilding Bergström utvecklade de metoderna: bland annat infördes skorstensmilan och rost (golv) under milan, vilket halverade kolningstiden och höjde kolutbytet. Historierna om ”Kirre” och Norberg är många. Norberg skulle varje dag klockan 18.00, utom lördagar, inställa sig hos eller kontakta Lindman för att avlägga rapport och ta emot order om nästa dags verksamhet – låg han ute i skogen med kolarskolan fick han cykla till närmaste telefon.

Norberg undervisade i matematik och lärde ut reguladetri. Mot slutet av hans karriär kom elever som lärt sig ekvationer, vilket han inte uppskattade:

”Det där förbannade x-et har förstört hela matematiken.”

Trots att han var skogsman hade Norberg svårt att hålla reda på väderstrecken. När han gick milrond satte han upp pilar åt det håll han skulle gå för att hitta från en mila till nästa – och kolarelever vände ibland pilarna, så att han gick tillbaka samma väg som han kommit. Lindman var hans raka motsats: idrottsfanatiker med stark övertygelse om idrottens betydelse, för svenska folket i allmänhet och skogvaktareleverna i synnerhet. Elever som besökte hans kontor på andra våningen i Herrgården skulle springa uppför trappan – hörde han att de gick fick de vända om och springa.

Kroppa IF och idrotten

Kroppa IF bildades 1918, och Lindman var ordförande 1920–55. Under den tiden blev föreningen en av Sveriges mest framgångsrika i skidor, skidorientering och orientering – de främsta idrottsmännen var elever på skogsskolan. När det första Vasaloppet gick 1922 var 6 av de 110 som fullföljde Gammelkroppaelever, och Kroppa IF har varit representerat i samtliga Vasalopp sedan dess. Höjdpunkterna var segrarna i SM i skidbudkavle 1949 och 1954 samt SM-budkavlen i orientering 1954 – i samtliga avgjorde Ragnar Hedlund, elev 1949 och skogsrättare 1954. Den förnämliga samlingen lagpriser i Nygården tillkom till stor del under Lindmans tid.

Ivar Hermansson ska inte glömmas. Han var elektriker och bodde i affären som drevs av hans fru Dora – samlingspunkten för skolans elever, med paret som något av faddrar för många. Ivar var liksom ”Kirre” en eldsjäl i Kroppa IF och dess sekreterare och kassör 1936–89. Båda spårade upp duktiga orienterare och skidåkare och försökte förmå dem att söka till Gammelkroppa; många hjälptes till skogspraktik på Uddeholms AB och Mölnbacka-Trysil AB, fick bo i Gammelkroppa och tävlade förstås för Kroppa IF.

Det gick ett rykte om att bra orienterare och skidåkare togs in med förtur, men en genomgång av ansökningshandlingar och inträdesprov omkring 1970 kunde inte påvisa ett enda sådant fall. Att många duktiga idrottare ändå kom in beror nog på att de är målinriktade och har tävlingsinstinkten i sig – viktigt i både utbildning och yrkesliv. Lindman införde idrott på schemat, och där fanns den kvar ända till 1997. Innan bilarnas och skogsbilvägarnas tid måste en skogvaktare kunna åka skidor och ta sig fram i terrängen med karta – och den som har god kondition orkar dessutom mer i studierna.

Krigsår och vardagsliv

Under andra världskriget tvingades flera elever avbryta studierna för militär beredskapstjänstgöring; 1940 utexaminerades 13 skogvaktare mot normalt 22–24, och de som avbrutit fick fortsätta året därpå. I trettio år, 1923–52, var Hulda Skål husmor på skolan – en bestämd kvinna som krävde ordning och reda av både lärare och elever. Hon hade en piltavla uppsatt i matsalen, och elaka tungor påstod att hon kastade pil om betygen. 1947 byggdes Brogården som elevbostad. Minnen från hårda övningar och stränga ordningsregler – men också många glada stunder – lever upp på nytt under kamratföreningens årsfest varje sommar.

Tiden efter Lindman

År 1955 anställdes jägmästare Gustaf Aronsson som rektor. Han kom från en tjänst som affärsledare för Värmländska Skogsägareföreningen och hade många kontakter i det skogliga näringslivet. Herrgårdsparken var vid den tiden tätbevuxen med gamla lövträd; Aronsson ville ha öppet omkring sig, och cirka 600 kubikmeter kastved avverkades. Herrgården byggdes om tämligen radikalt. Framför allt moderniserade han undervisningen – nödvändigt när nya vindar blåste i skogsbruket med förändrade skötselmetoder och mekanisering. Kolningen fanns kvar till 1965 men fick allt mindre betydelse, och kolarskolan döptes om till Förberedande skogskurs.

På initiativ av skolans ordförande, Uddeholmsskogschefen Sven G. Ekman, ombildades skolan 1957 till Stiftelsen Värmlands och Örebro läns skogsskola. Samtidigt bildades Gammelkroppaskolans stödförening, med skogsföretag och enskilda som medlemmar – så är det än idag. 1962 byggdes Nygården och två lärarbostäder; lektionssalen flyttades till Nygården, som också blev elevbostad, och gamla Forsgården revs. Förberedande skogskursen flyttades från Mögsjön till Gammelkroppa och förlades i Brogården, med Claes Sjöberg som kursansvarig – han blev kvar i 18 år.

Fortbildningen räddar skolan

Förändringarna i skogsbruket accelererade, och yrkesverksamma skogvaktare behövde fort- och vidareutbildning: de flesta var utbildade på yxa, såg och barkspade med hästen som transportmedel, och traktorernas intåg krävde nya kunskaper. På uppdrag av skogscheferna Lennart Christoffersson på Uddeholm, stiftelsens ordförande, och Carl Jakob Beskow på Billerud ordnade Gustaf Aronsson en kurs i drivningsplanering för traktortransport. Den första tvåveckorskursen startade 1964, blev mycket populär och upprepades 20 gånger med totalt cirka 400 deltagare. Det var den första skogliga fortbildningen i Sverige – andra följde efter.

Rationaliseringarna under 1960-talet minskade behovet av skogvaktare, och bolagen införde i praktiken anställningsstopp. Skogvaktarekursen minskades 1966 från 22 till 8 elever, och arbetsmarknaden förblev kärv till mitten av 1970-talet. Utan fortbildningen, som utökades med fler kurser, hade skolan lagts ned. Ekonomin var tidvis mycket svag: ibland genomfördes skogvaktarekursen, förberedande skogskursen och en eller två fortbildningskurser samtidigt – med fyra lärare. Det var tufft, men för samtliga gällde det att bevara skolan.

Aronsson hade blivit en symbol för Gammelkroppa, och det kom som en chock när han 1970 accepterade erbjudandet att bli skogschef i den nybildade skogsägareföreningen Vänerskog. Han efterträddes av andreläraren Stig Hedéen, en man med enorm energi som kunde sitta på kontoret halva nätterna – och som fick loss pengar till en välbehövlig upprustning av lokalerna.

Skogstekniker – och högskolestatus

Under Hedéens ledning genomfördes en stor utbildningsreform: förberedande skogskursen och skogvaktarekursen slogs ihop till en utbildning på 1,5 år med examenstiteln skogstekniker. Förändringen, initierad av en statlig utredning, genomfördes även på de två kvarvarande statliga skogsskolorna i Bispgården och Värnamo. Hedéen var för övrigt en av initiativtagarna till Mögsjöstafetten när han gick kolarskolan 1959 – ursprungligen 15 sträckor och tre mil från Mögsjön till Gammelkroppa, numera runt Gammelkroppa, och löpt i stort sett varje år sedan dess.

Gustaf Ekman var rektor 1972–76, Anders Ekengren 1976–85 och Torsten Göthner från 1986. År 1979 fick skogsteknikerkursen högskolestatus, och 1985 förlängdes den till en tvåårig kurs på 80 poäng. Gammelkroppa skogsskola blev därmed en högskola – den minsta i landet enligt studentkalendern.

Under Bo Petterssons rektorstid 1987–91 genomfördes 1989 en omfattande utbyggnad: Kontoret, Kolaren, Åsen och Ängen nybyggdes, och Nygården och matsalen renoverades. Pettersson lyckades få bidrag med 18 av de 19 miljoner kronor bygget kostade. Arbetet leddes förtjänstfullt av Lars-Olof Eriksson, lärare 1985–2006.

1990-talets vändpunkter

Under Gunnar Johanssons tid som rektor 1991–2000 skedde stora omvälvningar i skogsutbildningen. I mitten av 1990-talet föreslog en statlig utredning att skogstekniker- och skogsmästarutbildningarna skulle slås samman till ett treårigt program med examenstiteln skogsingenjör. Många tog för givet att Gammelkroppa skulle läggas ned, åtminstone högskoledelen, och när landstinget i Värmland samtidigt hotade dra in bidraget såg det mörkt ut.

Med hjälp av riksdagsledamoten Ann-Kristine Johansson i jordbruksutskottet fick dåvarande jordbruksministern Annika Åhnberg insyn i skolan – Gunnar bjöd på vargsafari och besök i Gammelkroppa. Hon fann kombinationen av grundläggande högskoleutbildning och fortbildning av yrkesverksamma intressant och värd att satsa på, och ordnade en höjning av statsbidraget. Med bistånd av Anki Croon på SLU:s centralförvaltning godkände Högskoleverket att Gammelkroppa fick anordna skogsingenjörsutbildning på 120 poäng; den första kursen började 1997.

År 2000 blev Peter Stejmar rektor, efter att ha varit lärare på skolan sedan 1985. 2005 skedde en återgång till det tvååriga skogsteknikerprogrammet, nu med möjlighet att fortsätta ett tredje år på skogsmästarprogrammet i Skinnskatteberg. 2009 fick skolan höjt statsbidrag för att utöka studentantalet från 18 till 25 – skogsföretagen behövde anställa fler skogstjänstemän. 2001 hade skolan dessutom fått köpa Herrgården och marken runt skolan av Stora Enso Skog AB till det facila priset av en krona, med en totalrenovering av fastigheten inkluderad i köpet. 2006 byggdes matsalsbyggnaden om helt.

Gammelkroppa idag

Sedan starten 1860 har drygt 2 000 skogvaktare, skogstekniker och skogsingenjörer utexaminerats – och därtill åtskilliga tusen deltagare i fort- och vidareutbildningskurser. Genom åren har också en omfattande konferensverksamhet byggts upp.

Verksamheten vilar idag på tre delar: Skogsteknikerprogrammet på 120 högskolepoäng, där 25 studenter antas vartannat år, fortbildning av skogstjänstemän, skogsarbetare och maskinförare, samt konferensverksamhet för små och medelstora grupper. Skogsteknikerprogrammet är en av tre skogliga högskoleutbildningar i Sverige, vid sidan av jägmästarprogrammet vid SLU i Umeå och skogsmästarprogrammet i Skinnskatteberg.

Kombinationen ger flera vinster: lärarna arbetar med fortbildning i nära samarbete med skogsföretagen, vilket håller undervisningen aktuell; studenterna knyter kontakter med yrkesverksamma redan under studietiden; den lilla studiegruppen gör det lätt att ordna bra praktikplatser – och få andra utbildare kan erbjuda fortbildning i högskolemiljö. Utbildningen har ett mycket gott rykte i skogsnäringen, och studenterna har efter examen haft lätt att få ett relevant arbete.

Gammelkroppas historia är sammanställd av före detta rektor Gunnar Johansson.